Ont.
Posted on | mars 21, 2011 | No Comments
Det gör ont när knoppar brister. Och gudarna ska veta att det gör ont när barnen växer upp.
Jag menar inte ont som i ”aj!” när man trampar på en Lego-bit för femtielfte gången. Eller ”jävlar!” när man slår tån i den där käpphästen som märkligt nog alltid ligger mitt på golvet. Utan den där djupa fullkomligt outhärdliga smärtan som bara barn kan orsaka.
Egentligen är mina barn för små för att jag ska sitta här och ojja mig över själslig smärta. Det är många år kvar till den dagen då flyttlasset går till första egna lägenheten (tack gode gud). Och även om det börjar smällas i dörrar en del så är det (oftast) i samband med någon Harry Potter-lek. Inte ett ”dra åt helvete” till mamma eller pappa. Men lik förbenat sitter jag här och sörjer åren som gått.
Orsak? Ett litet brev. Ett brev som damp ner med en egentligen alldeles oskyldig kallelse till ett informationsmöte för alla föräldrar till barn som ska börja i förskoleklass på Brattåsskolan i höst. Inga konstigheter. Alls. Förutom att jag och Niklas är två av dom där föräldrarna. Vi är två av dom som kommer sitta där den kvällen och lyssna på vad som väntar vår Albin i höst. Och jag är en av dom som kommer sitta och blinka bort tårarna för att min lille kille inte är så liten längre.
Det går fort. Alldles för fort. Och jag hänger inte med. Kan man få skruva tillbaka tiden lite? Bara en liten bit? En vecka eller så? Det skulle mitt mamma-hjärta uppskatta. För det gör ont när barnen växer upp.
Då:
Nu:
Du är så söt när du sover.
Posted on | mars 18, 2011 | No Comments
Storebror läser saga för lillebror
Posted on | mars 8, 2011 | No Comments
Restauranger och mjukiskossor.
Posted on | januari 30, 2011 | No Comments
Det blev både små och stora framsteg den här helgen. Mest stora.
Efter ett lyckat lunchbesök i stan under julledigheten blev vi modiga och bestämde oss för att ta ett kvällsbesök någon helg. Så igår kväll satte vi oss hela familjen på bussen in mot stan med Casa Nostra i Linné som mål.
Vissa herrar passade på att ta en liten tupplur på vägen in…
Trött kille på bussen.
Det var inte helt utan nostalgiska känslotrippar som vi strosade runt i samma kvarter där både Albin och Filip spenderade sina första veckor. Små har blivit stora, och stora uppförde sig exemplariskt på restaurangen där det åts gnocci och dracks Fanta. Förutom de jättestora som åt annat och… drack annat.
Äter fint.
MVG i uppförande belönades sedan med storhandling på stans bästa godisaffär som råkar ligga i Linné. Passande nog. Och eftersom allt gått så strålande bra hela kvällen slog vi till med spårvagn, tåg och buss hem.
Belöning på tåget hem.
Söndagen gick i 3-årskalasets tecken när grann-Molly bjöd på partaj. Första kalaset Filip gick själv på. Minsann. Att han hela tiden såg oss genom fönstret och att han tiggde in mig efter halva kalaset behöver vi kanske inte lyfta fram alltförmycket på det framtida studenttalet. Vi fokuserar på att det var första kalaset han gick själv på.
Och efter en lång helg blir man ju lite trött… Ungefär så här trött:
Helgen kröntes av att Albin gav bort sin mjukiskossa (som han fick av sin mamma när han var pytteliten bebis) till lillebror (som nu har tre likadana kossor). Mammahjärtat gråter en liten skvätt, men nu vet jag i alla fall vad han ska få när han fyller år. Skitmånga mjukisdjur.
Jag gillar inte pussar.
Posted on | januari 13, 2011 | No Comments
Att framtida tonårssöner inte gillar att mamma springer och pussas hit och dit kan jag väl köpa. Men när treårige sonen plötsligt får för sig att pussar är ungefär lika roligt som tandborstning vill jag faktiskt protestera (vart vänder man sig?). Jag anser det vara min mänskliga rätt som mamma att pussa hejvilt på mina söner. Utan protester.
Men likväl. Varje kväll när vi ska säga gonatt: ”Jag gillar inte pussar”.
Tror ungen ljuger.
Gillar inte pussar.
Grattis finaste Filip!
Posted on | december 20, 2010 | No Comments
Det är inte alltid man får till den där milimeternoggranna syskonrättvisan. Så jag hoppas verkligen att Filip kan förlåta mig för att detta kommer två dagar efter hans födelsedag.
Å andra sidan var den stora Festen idag. Festen som bestod av att hela Körsbärsdalen invaderade oss på förmiddagen för att fira Filip. För när man fyller tre år och ännu inte har slipat klart på sina kalaskrav och storebror dessutom haft stort dunderparty två veckor tidigare… ja då tar mamma och pappa chansen att ordna något lite… enklare. Så vi bjöd hem Körsbärsdalen en helt vanlig måndagsförmiddag.
Skönsång från barn och fröknar samt paketutdelning i form av mjukisråtta och rörande fin bok med grattisteckningar från alla barnen följdes upp med saft, pepparkakor och Piggelin.
Därefter lite fri lek innan femtielva barn åter skulle hällas ner i overaller, termobyxor och vinterkängor. Betet tillbaka till Körsbärsdalen var en skattjakt som landade i ett guldigt paket innehållandes ett pussel till hela Körsbärsdalen.
Det blev inget Harry Potter-tema och inga godispåsar. Men jag tror att Filip var nöjd med sitt kalas ändå. För vad spelar trollkarlshattar och sega råttor för roll när man får bjuda hem alla kompisarna på saft och pepparkakor.
Grattis på 3-årsdagen finaste Filip!
Grattis Albin!
Posted on | december 4, 2010 | No Comments
Den 4 december 2005 satt jag och Niklas på BB med en nyfödd liten Albin och hade inte en susning om någonting. Idag, exakt fem år senare, har liten blivit stor. Och hans föräldrar har fortfarande inte en susning om någonting.
Grattis på 5-årsdagen finaste Albin!
Den 4 december 2005
Worms!
Posted on | november 24, 2010 | 2 Comments
Fästingar, iglar… jag dör av äckel av i princip alla djur som livnär sig på den mänskliga kroppen. Det är så jäkla otäckt. Så fatta chocken när vi sent igårkväll konstaterade att Filip har springmask. En liten vit mask som kröp i gumpen på honom. Wuuuuaaaahhhh!
Det går tydligen det på dagis just nu. Springmask. Amen lyssna bara på ordet. Spingmask. Jag spyr lite. Och dom finns just nu i Filips lilla mage. Silket elände.
I alla fall. Vi har knaprat medicin ikväll hela familjen. Filip för att den lille vite maskens kusiner ska ge sig iväg (masken från igår kväll fick åka rutschkana ner i avloppet) och vi andra tre mer ”just in case”.
Illröda pillar. Filip fick en, Albin två, jag sex och Niklas (dumdumdumdum…) åtta. Vilken fest! Det firade vi med lite Ben & Jerrys. Det tror jag biter allra mest på oinbjudna maskar.
Syskonkärlek, på riktigt
Posted on | november 19, 2010 | No Comments
Det började redan vid dagishämtningen. Bråket om vem som skulle ha Harry Potter-gubben när vi kom hem. När en liten lego-gubbe kan framkalla så mycket känslor är det inte svårt att förstå att det aldrig blir fred i Mellanöstern.
Hursom.
Det pendlade mellan ilskna frustrationsvrål från lillebror (”Jag ha Ha’y Pottej!!”) och panikpåklädning hos storebror för att komma hem före lillebror. Hur nu det kunde spela någon roll eftersom dörren ändå var låst och jag hade nycklarna.
Vi har nog aldrig kommit hem snabbare än den eftermiddagen. Det var två lågt flygande jumbojets som störtade nerför gatan för att hinna först upp till en inte ont anande Harry Potter. Det ska kanske även tilläggas att vi har ungefär fem triljarder lego-gubbar. Det är bönder, Star Wars-gubbar, byggjobbare, rymdmonster, fan och hans moster. Men helt plötsligt hängde livet på att få ha just Harry Potter. Stackars lille trollkarl…
I hallen lackade jag ur och satte mig på golvet för att prata med två inte alls samarbetsvilliga killar. Jag försökte verkligen vara sådär Jesper Juul-pedagogisk, det gick inte. Jag försökte vädja, det gick inte. Jag försökte resonera i alla möjliga olika varianter:
”Om Albin får börja i fem minuter, så får du ha honom sedan Filip. Okej? Inte det nä…”
”Men om Filip får ha honom i fem minuter först så får Albin ha honom i fem minuter sedan. Nänä…”
och
”Jag tycker Star Wars-gubbarna är mycket roligare! Ingen som vill ha Yoda?”
Det var det inte.
Till slut gav jag upp och blev stränga morsan.
”Nu går jag upp och lägger undan Harry Potter så kan ni säga till när ni har enats.”
Skrik, gråt och förtvivlan. Men mitt pedagogiska(?) tålamod hade tagit slut så Harry Potter förpassades till en hög hylla bortom räckhåll för egotrippade små barnfingrar. Det lustiga är att fem minuter efter urladdningen i hallen satt storebror och lillebror på varsin stol vid legobänken och lekte hur bra som helst. Med bönder, Star Wars-gubbar, rymdmonster, fan och hans moster.
Jaha, och var finns det kärleksfulla i det här undrar kanske den uppmärksamme läsaren. Det kom ett dygn senare.
Igårkväll la jag ner Harry Potter i lego-gubbe-lådan igen (jo, vi har en sådan, det behövs när man har fem triljarder lego-gubbar) utan att säga något till hans fans. Efter en stund hittade Filip honom och ropade genast på Albin. Bävan. Skulle det bli mentalt slagsmål igen? Men Filip bara räcker fram Harry och säger att Albin kan få ha honom varpå Albin ger sin lillebror en stor kram.
Där satt den.
Välkommen hem till oss!
Posted on | november 8, 2010 | 2 Comments
