Worms!
Posted on | november 24, 2010 | 2 Comments
Fästingar, iglar… jag dör av äckel av i princip alla djur som livnär sig på den mänskliga kroppen. Det är så jäkla otäckt. Så fatta chocken när vi sent igårkväll konstaterade att Filip har springmask. En liten vit mask som kröp i gumpen på honom. Wuuuuaaaahhhh!
Det går tydligen det på dagis just nu. Springmask. Amen lyssna bara på ordet. Spingmask. Jag spyr lite. Och dom finns just nu i Filips lilla mage. Silket elände.
I alla fall. Vi har knaprat medicin ikväll hela familjen. Filip för att den lille vite maskens kusiner ska ge sig iväg (masken från igår kväll fick åka rutschkana ner i avloppet) och vi andra tre mer ”just in case”.
Illröda pillar. Filip fick en, Albin två, jag sex och Niklas (dumdumdumdum…) åtta. Vilken fest! Det firade vi med lite Ben & Jerrys. Det tror jag biter allra mest på oinbjudna maskar.
Syskonkärlek, på riktigt
Posted on | november 19, 2010 | No Comments
Det började redan vid dagishämtningen. Bråket om vem som skulle ha Harry Potter-gubben när vi kom hem. När en liten lego-gubbe kan framkalla så mycket känslor är det inte svårt att förstå att det aldrig blir fred i Mellanöstern.
Hursom.
Det pendlade mellan ilskna frustrationsvrål från lillebror (”Jag ha Ha’y Pottej!!”) och panikpåklädning hos storebror för att komma hem före lillebror. Hur nu det kunde spela någon roll eftersom dörren ändå var låst och jag hade nycklarna.
Vi har nog aldrig kommit hem snabbare än den eftermiddagen. Det var två lågt flygande jumbojets som störtade nerför gatan för att hinna först upp till en inte ont anande Harry Potter. Det ska kanske även tilläggas att vi har ungefär fem triljarder lego-gubbar. Det är bönder, Star Wars-gubbar, byggjobbare, rymdmonster, fan och hans moster. Men helt plötsligt hängde livet på att få ha just Harry Potter. Stackars lille trollkarl…
I hallen lackade jag ur och satte mig på golvet för att prata med två inte alls samarbetsvilliga killar. Jag försökte verkligen vara sådär Jesper Juul-pedagogisk, det gick inte. Jag försökte vädja, det gick inte. Jag försökte resonera i alla möjliga olika varianter:
”Om Albin får börja i fem minuter, så får du ha honom sedan Filip. Okej? Inte det nä…”
”Men om Filip får ha honom i fem minuter först så får Albin ha honom i fem minuter sedan. Nänä…”
och
”Jag tycker Star Wars-gubbarna är mycket roligare! Ingen som vill ha Yoda?”
Det var det inte.
Till slut gav jag upp och blev stränga morsan.
”Nu går jag upp och lägger undan Harry Potter så kan ni säga till när ni har enats.”
Skrik, gråt och förtvivlan. Men mitt pedagogiska(?) tålamod hade tagit slut så Harry Potter förpassades till en hög hylla bortom räckhåll för egotrippade små barnfingrar. Det lustiga är att fem minuter efter urladdningen i hallen satt storebror och lillebror på varsin stol vid legobänken och lekte hur bra som helst. Med bönder, Star Wars-gubbar, rymdmonster, fan och hans moster.
Jaha, och var finns det kärleksfulla i det här undrar kanske den uppmärksamme läsaren. Det kom ett dygn senare.
Igårkväll la jag ner Harry Potter i lego-gubbe-lådan igen (jo, vi har en sådan, det behövs när man har fem triljarder lego-gubbar) utan att säga något till hans fans. Efter en stund hittade Filip honom och ropade genast på Albin. Bävan. Skulle det bli mentalt slagsmål igen? Men Filip bara räcker fram Harry och säger att Albin kan få ha honom varpå Albin ger sin lillebror en stor kram.
Där satt den.
Välkommen hem till oss!
Posted on | november 8, 2010 | 2 Comments
Sjörövar-Pippi
Posted on | november 2, 2010 | No Comments
Och väldigt redo för torsdagens dagismaskerad.
Bästa stunden på hela veckan.
Posted on | september 4, 2010 | No Comments
Titta han cyklar!
Posted on | augusti 22, 2010 | No Comments
Jag kommer att cykla utan stödhjul när jag är 6 år, menade Albin. En större cykel kommer göra träningen lite enklare och roligare, tänkte vi och drog till Sportson idag för att uppgradera oss till en 16′. Och så här gick det:
Monterar nya cykeln med pappa.
Färdig att cyklas på.
Up and away!
Han cyklar! Själv!
Cyklar helt själv för första gången. Som han aldrig gjort annat.
Hejja Albin!
Dagen bestod även av ett besök till Liseberg där både Albin och Filip premiäråkte Flumride. Albin var skeptisk till en början och fällde väl en och annan tår i första uppförsbacken, men sedan var det idel garv hela vägen in i mål. Filip? Dt ligger inte riktigt för honom att tycka något är lite läskigt.
Albin avslutade en redan lyckad dag med att kamma hem en vit tiger som vinst i Leksakshjulet.
Äntligen resident på Körsbärsdalen
Posted on | augusti 19, 2010 | No Comments
Oj, vad han har längtat efter att få hänga sin jacka på en egen krok på Körsbärsdalen. Så det var ingen större överraskning när inskolningsveckan på storebrors avdelning visade sig gå som en dans. Inte en tår vid lämningen och idel positiva ord från fröknarna vid hämtningen.
Efter dagis gäller det att ta till vara de fortfarande ljusa fina timmarna innan kvällen. Och det görs allra bäst på fordon i valfri form.
Brum brum
Skryt
Posted on | augusti 16, 2010 | No Comments
Och så lite gammalt hederligt mammaskryt: Albin kan nu skilja på höger och vänster. Det är det inte alla vuxna som kan. Han satte även precis hur mycket klockan är (halv fyra).
Sådeså.
Vårt sommarlov – del 1
Posted on | augusti 12, 2010 | No Comments
Pippi i Småland. Lemurer i Stockholm. Experiment i Södertälje. Linbana i Östergötland. Nostalgikväll i Vadstena. Tigrar i Sotenäs. Och några lata dagar på hemmaplan.
Sommaren 2010 tågar rakt upp på pallplats i den Råberg/Gustavsson-ska historien. Och detta är varför.
Det var helt utan förväntningar som vi rivstartade semestern med att dra till Vimmerby för att spendera två dagar i sällskap med en rödhårig villaägare, en okammad rövardotter, en ouppfostrad lintott och deras kompisar. Men bortsett från den tropiska hettan vi kämpade med första dagen, och som fick hela Astrid Lindgrens Värld att trotsa allt vad badförbud heter och kasta sig i vattnet som egentligen var till för att dra teaterskeppet fram och tillbaka, hade vi två helt fantastiska dagar där lek blandades med teatrar på ett magiskt sagolikt sätt. Albins favorit blev snabbt Pippi-teatern och Filip fastnade nog mest för Emil. Fysiskt fastnade dock Filip på ett helt annat sätt.
Det var dags för Madicken-teater och alla barnen hade förflyttat sig från scenen, som även var lekplats mellan föreställningarna, till stentrappan där de förväntansfullt satt och väntade på att Madicken skulle tralla in på scenen. Vilket hon även gjorde, bara för att upptäcka att en husockupant i form av en liten blond 2-åring från Kållered hade intagit balkongen på ett av hennes hus. Tvärstopp i teartern medan en stressad Niklas försöker förhandla ner Filip från balkongen, vilket givetvis går sådär, medan jag och Albin sitter och njuter av föreställningen i säkert (och anonymt) förvar bland publiken.
Till sist lyckas dock Niklas åla sig in genom den inte helt skalenliga dörren och dra ner Filip, bara för att på vägen ut dunka hans huvud i en dörrpost (som sagt, inte skalenlig). Avslutningen av Filips första och hittills enda scenframträdande ackompanjeras således av ett alldeles eget komponerat stycke kallat ”Pappa dunkade mitt huvud i dörrposten”.
Sorti.
Bortsett från Madicken-incidenten flöt de två dagarna på ganska smärtfritt. Vi bodde kungligt på Pippihotellet ett par km utanför Vimmerby och vi hann ta oss igenom större delen av Astrid-figurerna som vi hunnit lära känna på hemmaplan.
Vi hann inte lämna parkeringen på måndagen när vi skulle åka hem igen, innan vi lovat Albin och Filip att komma tillbaka nästa år. Då ockuperar vi Villa Villekulla, eller hur Filip.
Fortsättning följer.
Småbarnsknark
Posted on | juli 5, 2010 | No Comments
Har tänkt länge på att skriva ner några rader om hur det gått med nappavvänjningen för våra små nappknarkare. Och så här veckan innan semestern har min hjärna redan tagit lov, så det blir en väldig sammanfattad version.
Albins nappar tog vi tag i hösten innan han skulle fylla tre år tror jag, åtminstone dagtid så han fick ha kvar dem när han skulle sova. Men ett par månader senare kom han själv en kväll och sa att han inte ville ha napp mer, lade själv undan dom och har varken sneglat eller nämnt ordet napp sedan dess. Världens enklaste nappavvänjning – check.
Att vara lillebror har sina fördelar, men det innebär också att man får möta vissa saker betydligt tidigare än storebror. Som nappavvänjning. Så redan för två tre månader sendan tog vi tag i Filips nappknarkande på allvar och lade napparna på hyllan en gång för alla. Dag som natt. Vi visste att om vi inte tog tag i det ordentligt så skulle nappen åka fram de där gnälliga dagarna ”Bara för den här gången”.
Och det gick väl sådär till en början. De tidigt nästan löjligt enkla nattningarna blev inte alls lika enkla längre utan det skulle gnällas, viftas, snurras, bökas, tjatas och gnällas lite till innan sömnen vann över nappsuget. Sedan lugnade det sig i några dagar innan frågan vid läggningen dök upp igen: ”Nappeee-eeen?” Snurra, gnälla, böka, vifta, snurra, gnälla…. osv.
Men jag tror vi är hemma nu. Bortsett från ett mystiskt återfall i helgen (”Nappee-een?”) är det kanske inte lika lättlagt som det var för ett halvår sedan, men åtminstone inte lika mycket gnälla, tjata, gnälla längre.
Napparna – mamma/pappa. 0-1.
No more